Rapala Tournament Fishing - Joakim tittar ner i avgrunden, och den våldtar hans själ
Vill du checka ut förståndet och checka in på mentalsjukhus? Klart du vill! Rapala Tournament Fishing hjälper dig på traven.
Då jag för ett tag sedan upptäckte den fantastiska möjligheten att låna tv-spel på biblioteket, har jag fått möjlighet att testa spel jag aldrig annars skulle få möjlighet att pröva, mest på grund av begränsat utbud. Det finns mycket skräp, och det här spelet är ett sådant.
I regel ser jag på mig själv som ett brinnande och irrande tomtebloss som nyfiket utforskar universums oändlighet och alla dess för mig tillgängliga perspektiv. Men, jag har öppnat Pandoras ask, och jag är rädd. Jag är hårdhudad. Jag är uppväxt med internet och allt vad det innebär i form av mondo, gore och bizzare. Utsatt för djurporr och videoklipp på ryska soldater som får halsen avskurna sedan tidig ålder. Hjärntvättad av zombiefilmer och lyrik från döds- och black metal. Jag är en individ som på fullt allvar och med glödande intensitet förespråkat yxmord på folk som ringer fel - mest för sakens skull. Jag har akivt försökt supa ihjäl mig som tidsfördriv på äckliga tyska metalfestivaler, år efter år, alternativt gräva tyskfällor och försöka få tyskar att bryta benen. Av ren illvilja på grund av deras fulhet. Och, för att det är en rätt kul grej att åka till Tyskland för att hata tyskar åtta år i sträck. Den billiga, psykiskt nedbrytande alkoholen agerar dessutom lockbete. Men det här pallar knappt mitt psyke av. Jag saknar nästan ord för upplevelsen och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Men jag ska göra ett försök.
Pissiga instruktioner
Feature: båtjävel med värdelös styrning.
I regel ser jag på mig själv som ett brinnande och irrande tomtebloss som nyfiket utforskar universums oändlighet och alla dess för mig tillgängliga perspektiv. Men, jag har öppnat Pandoras ask, och jag är rädd. Jag är hårdhudad. Jag är uppväxt med internet och allt vad det innebär i form av mondo, gore och bizzare. Utsatt för djurporr och videoklipp på ryska soldater som får halsen avskurna sedan tidig ålder. Hjärntvättad av zombiefilmer och lyrik från döds- och black metal. Jag är en individ som på fullt allvar och med glödande intensitet förespråkat yxmord på folk som ringer fel - mest för sakens skull. Jag har akivt försökt supa ihjäl mig som tidsfördriv på äckliga tyska metalfestivaler, år efter år, alternativt gräva tyskfällor och försöka få tyskar att bryta benen. Av ren illvilja på grund av deras fulhet. Och, för att det är en rätt kul grej att åka till Tyskland för att hata tyskar åtta år i sträck. Den billiga, psykiskt nedbrytande alkoholen agerar dessutom lockbete. Men det här pallar knappt mitt psyke av. Jag saknar nästan ord för upplevelsen och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Men jag ska göra ett försök.
Pissiga instruktioner
Feature: båtjävel med värdelös styrning.
Finnen och den presumtiva båtflyktingen Lauri Rapala skapade ett av de första artificiella lockbetena 1936 med hjälp av en skomakarkniv, en kork och lite folie från en chockladförpackning. 71 år senare kommer det här spelet. Damn you, finnjävel, damn you to hell! Hade han inte redan varit död så hade jag fan sökt upp och mördat honom! Men, jag får trösta mig med en gravskändning.
Fiskesimulatorer tillhör världens sämsta subgenre, spelar verkligen i den sämsta divisionen, och det här spelet tillhör förhoppningsvis bottenskrapet (om det nu finns något annat än bottenskrap) av den divisionen. Du kan alltså föreställa dig hur värdelöst Rapala Tournament Fishing faktiskt är. Till att börja med vill jag konstatera att fiskesimulatorer är lika värdelöst poänglösa som att stirra på en DVD av en brinnande brasa. Hela poängen med fiske är upplevelsen, och den får man förståeligt nog inte genom en TV, inomhus. Möjligtvis under scenariot att man trippar på LSD.
Det finns fyra spellägen: Tournament, Free Fishing, Arcade Challenge och Time Challenge. Vilket egentligen är helt ovidkommande då spelet är obegripligt repetativt och styrningen allt annat än godkänd. Ett spel står och faller med sina kontroller, och utförandet i det här spelet är ett hån mot fiskefantaster. Det repetativa speluplägget kan man se som en ren krigsförklaring, ungefär som när Tyskland invaderade Polen 1939. Det enda du gör är att ta din båt till en lämplig plats, slänga ut betet, spendera en halv eon på att locka till dig en ful fisk och sedan fånga den. Efter området är tömt drar du vidare och upprepar. Där har du spelhelvetet! PR-folket skryter med att det innehåller 20 olika fiskar att fånga, 300 lockbeten och 20 turneringar. Yippie-fuckin-doo! Extremt repetativt, ingen multiplayer, ingen chans att skapa sin egen fiskare. Ingenting innehåller det här spelet förutom frustrerande skitprogrammering!
Minuterna harvar sig långsamt förbi. Jag känner mig ofokuserad. Trött. Irriterad. Det är som ett svart hål letat sig in i min hjärna och fördunklat mitt sinne. Man testar sig fram mellan olika beten och har ingen aning om vad man pysslar med. Jag nödgas badda min svettiga panna med en fuktig dambinda. När jag plågat mig igenom fullständigt meningslösa arcade mode på samtliga tre svårighetsgrader, amateur, normal och pro, är det som att jag, min själ och min fysiska lekamen befinner sig i skärselden. Det är purgatorium. Föreställ dig den mest ångestladdade plats, den plats och det tillstånd du alltid velat undvika. Ditt rum 101. Det är essensen av det här spelet. Är det då meningen att jag ska delta i 20 turneringar som var består av minst två dagar och varje dag pågår i 20 minuter? Jag orkar inte ens räkna ut hur lång speltid det skulle bli, med tanke på att motståndet stundtals är överdrivet svårt. Hade jag betalat pengar för den här upplevelsen hade jag, av ren skam, antingen hängt mig eller skurit halsen av mig.
Under tiden jag skrivit den här recensionen har jag helt plötsligt tappat all lust till mitt eget liv, sinnet är nattsvart. Blicken flackar stundtals på en rödvinsbaginbox som står på vardagsrumsbordet och jag känner hur en eld härjar i strupen på mig - allt för att förtränga denna vedervärdiga styggelse. Ordet styggelse duger egentligen inte alls för att verkligen sätta känsla på vad jag menar. Den engelska översättningen av ordet är mer tillfredställande: "Abomination". Det är ett passande ord. Bara smaka på det... Abomination. Rent logiskt tror jag inte rödvin hjälper som verklighetsbekämpning i det här fallet. Det enda botemedlet är nog kraftiga opiater, typ heroin.
Mer meningslöst än så här kan ett spel knappast bli. Faller under kategorin: Spel du ska undvika för att bevara din mentala hälsa. Ett spel som skapar sinnesjukdom. Blir man aggressiv av spel? Ja, men inte av FPS, våld/fighting utan av pissiga simulatorer! AAARGH! Jag får lust att söka upp utvecklaren och citera Gunnery Seargent Hartman ur Full Metal Jacket rakt i plytet på honom:
"I bet you're the kind of guy that would fuck a person in the ass and not even have the goddamn common courtesy to give him a reach-around! I'll be watching you." och lägga till ett "MOTHERFUCKINGOATFUCKER!" som avslut.
Sammanfattning: Psykosvarning som kan rendera i en virtuell snedtripp rakt från helvetet! Vill du bli apelsinmannen så är det här spelet för dig.
Betyg: En halvrutten daggmask av fem möjliga
Fiskesimulatorer tillhör världens sämsta subgenre, spelar verkligen i den sämsta divisionen, och det här spelet tillhör förhoppningsvis bottenskrapet (om det nu finns något annat än bottenskrap) av den divisionen. Du kan alltså föreställa dig hur värdelöst Rapala Tournament Fishing faktiskt är. Till att börja med vill jag konstatera att fiskesimulatorer är lika värdelöst poänglösa som att stirra på en DVD av en brinnande brasa. Hela poängen med fiske är upplevelsen, och den får man förståeligt nog inte genom en TV, inomhus. Möjligtvis under scenariot att man trippar på LSD.
Det finns fyra spellägen: Tournament, Free Fishing, Arcade Challenge och Time Challenge. Vilket egentligen är helt ovidkommande då spelet är obegripligt repetativt och styrningen allt annat än godkänd. Ett spel står och faller med sina kontroller, och utförandet i det här spelet är ett hån mot fiskefantaster. Det repetativa speluplägget kan man se som en ren krigsförklaring, ungefär som när Tyskland invaderade Polen 1939. Det enda du gör är att ta din båt till en lämplig plats, slänga ut betet, spendera en halv eon på att locka till dig en ful fisk och sedan fånga den. Efter området är tömt drar du vidare och upprepar. Där har du spelhelvetet! PR-folket skryter med att det innehåller 20 olika fiskar att fånga, 300 lockbeten och 20 turneringar. Yippie-fuckin-doo! Extremt repetativt, ingen multiplayer, ingen chans att skapa sin egen fiskare. Ingenting innehåller det här spelet förutom frustrerande skitprogrammering!
Minuterna harvar sig långsamt förbi. Jag känner mig ofokuserad. Trött. Irriterad. Det är som ett svart hål letat sig in i min hjärna och fördunklat mitt sinne. Man testar sig fram mellan olika beten och har ingen aning om vad man pysslar med. Jag nödgas badda min svettiga panna med en fuktig dambinda. När jag plågat mig igenom fullständigt meningslösa arcade mode på samtliga tre svårighetsgrader, amateur, normal och pro, är det som att jag, min själ och min fysiska lekamen befinner sig i skärselden. Det är purgatorium. Föreställ dig den mest ångestladdade plats, den plats och det tillstånd du alltid velat undvika. Ditt rum 101. Det är essensen av det här spelet. Är det då meningen att jag ska delta i 20 turneringar som var består av minst två dagar och varje dag pågår i 20 minuter? Jag orkar inte ens räkna ut hur lång speltid det skulle bli, med tanke på att motståndet stundtals är överdrivet svårt. Hade jag betalat pengar för den här upplevelsen hade jag, av ren skam, antingen hängt mig eller skurit halsen av mig.
Under tiden jag skrivit den här recensionen har jag helt plötsligt tappat all lust till mitt eget liv, sinnet är nattsvart. Blicken flackar stundtals på en rödvinsbaginbox som står på vardagsrumsbordet och jag känner hur en eld härjar i strupen på mig - allt för att förtränga denna vedervärdiga styggelse. Ordet styggelse duger egentligen inte alls för att verkligen sätta känsla på vad jag menar. Den engelska översättningen av ordet är mer tillfredställande: "Abomination". Det är ett passande ord. Bara smaka på det... Abomination. Rent logiskt tror jag inte rödvin hjälper som verklighetsbekämpning i det här fallet. Det enda botemedlet är nog kraftiga opiater, typ heroin.
Mer meningslöst än så här kan ett spel knappast bli. Faller under kategorin: Spel du ska undvika för att bevara din mentala hälsa. Ett spel som skapar sinnesjukdom. Blir man aggressiv av spel? Ja, men inte av FPS, våld/fighting utan av pissiga simulatorer! AAARGH! Jag får lust att söka upp utvecklaren och citera Gunnery Seargent Hartman ur Full Metal Jacket rakt i plytet på honom:
"I bet you're the kind of guy that would fuck a person in the ass and not even have the goddamn common courtesy to give him a reach-around! I'll be watching you." och lägga till ett "MOTHERFUCKINGOATFUCKER!" som avslut.
Sammanfattning: Psykosvarning som kan rendera i en virtuell snedtripp rakt från helvetet! Vill du bli apelsinmannen så är det här spelet för dig.
Betyg: En halvrutten daggmask av fem möjliga
/Joakim
Engelska Kyrkan attackerar våldsamma tv-spel. Vår respons: Kill the Priest!
I torsdags hölls en så kallad synod vilket är ett tämligen ovanligt ord att ramla över för gemene man. Kyrkomöte betyder det. Sådär, nu kan du tacka mig för att jag har utökat ditt ordförråd om ordet skulle dyka upp på högskoleprovet. Det här engelska kyrkomötet kom fram till att våldsamma och blodiga tv-spel är en av anledningarna till ökad brottslighet, lägre moral hos fårskocken som pöbeln utgör, och givetvis även allmänna hälsoproblem hos den generella populationen. Deras lösning på problemet? Rigorös lagstiftning, vilket alltid är en bra idé för mentalt efterblivna individer utan hänsyn till folk som inte delar deras världsåskådning. Ren totalitär fascism, med andra ord. Älska din nästa, genom att mentalt fängsla honom... fårskocken måste hållas i shack! Sieg Jesus!
Nu kan det vara som så att Engelska Kyrkan känner sig lite förnärmade efter att interiören av Katedralen i Manchester använts utan tillåtelse i det något våldsamma spelet: Resistance: Fall of Man. Pedofilsammanslutningen försökte få spelet förbjudet, men lyckades bara avkräva en ursäkt från Sony. Kinkigare pojkanalsälskare än i hjärnan felkopplade präster får man leta länge efter.
Böj dig framåt, unge man. Jag är en man av Gud, sära på dina skinkor och låt min helighet uppfylla dig
Nu kan det vara som så att Engelska Kyrkan känner sig lite förnärmade efter att interiören av Katedralen i Manchester använts utan tillåtelse i det något våldsamma spelet: Resistance: Fall of Man. Pedofilsammanslutningen försökte få spelet förbjudet, men lyckades bara avkräva en ursäkt från Sony. Kinkigare pojkanalsälskare än i hjärnan felkopplade präster får man leta länge efter.
"There is a bubbling sewer of gratuitously violent and sexual pornography and games all around us … I have seen [their] pernicious effect: a family member saw a so-called game and he had nightmares. The images remained with him for months" - Tom Benyon, officiellt ett ruttet jävla as med vanföreställningar.
Jag blir alltid sne när folk försöker pracka på sin livsåskådning på andra genom förbud och hjärntvätt. Troende människor uppfyller alltid dessa krav, då en religion per definition är missionerande. Mitt svar på det här patetiska utspelet är att det kanske är dags för kristna nötter att genomgå en ordentlig självrannsakan. Vad har ställt till med mest elände under årens lopp? Fiktivt elektroniskt våld eller den kristna religionen som helhet? Svaret är givet för envar: Korståg, inkvisationen, häxbränningar, förföljandet av oliktänkande och inte att förglömma världens största pedofilsammanslutning som går under namnet "Katolska kyrkan". Låt den som är utan skuld kasta första stenen! Lev som ni lär, era äckliga jävla parasiter! HYCKLARE!
jag har dräpt miljoner utan pardon i envig med vite krist, på döda änglar i översnöade högar åker jag puckelpist, jag har byggt ett backhoppningstorn av benen från döda präster och av trubadurer som sjungit om sommaren på diverse after-ski fester - Sportlov
Via: Gamepolitics.com/Joakim
En Street Fighters bekännelser del I
Hej... Mitt namn är Joakim och jag är besatt av Street Fighter 4, och efter Super Street Fighter II Turbo HD:s release helfrälst på det mesta som har med fighting-genren att göra. Någon slumpmässig individ i forntiden yttrade något i stil med: "Den bästa kärleken är den som förlåter oss våra synder". Om vi applicerar det här uttalandet på kärleken till genren som helhet, kan vi lätt konstatera att det är en destruktiv känsla av värsta sort; en fightingspelares vardag består i att förlora. Gång på gång på gång. Frustration på frustration på frustration. Varje synd, varje miss, varje felbedömning kan vara matchavgörande. Det är en elektronisk form av sadomasochism. Nerverna är på helspänn och adrenalinet rusar. Det är en genre där till och med den tålmodigaste människan kan hamna i obalans och sula handkontrollen i golvet efter en matchavgörande miss och vråla svordomar åt sig själv och sin patetiska insats och usla existens.
Jag har hört påståenden om att alla människor har autistiska, tvångsmässiga drag och tankar - vilket man efter en kort reflektion kan instämma i. Folk har skumma prylar för sig. En sådan slutsats innebär dock, rent logiskt, att fightingfans tillhör den grövre sorten. Det krävs en viss typ av människa för att hitta tjusningen i att bli förnedrad tiotusentals gånger i jakten på att bli en vinnare och allt som hör där till: väl genomtänkta strategier man kan växla mellan på en halvsekund beroende på var motståndaren befinner sig och vad han gör, man vill ha hundraprocentig tajming i sina långa combos och som mål att utföra dessa combos utan att tänka, att fullständigt befinna sig upplöst i nuet, det är en strävan efter den totala reflexen - en strävan efter att nå Zen.
Det är speloptimering i dess sannaste essens. Det är som schack i ultrahastighet, eller Tetris på metaamfetamin, fast med oändligt långt fler strategier och motstrategier, i Street Fighter 4's fall utslaget på 25 karaktärer med olika attack- respektive försvarsprioriteringar, med varierande hastighetsgrad och rörelsemönster. Det är mycket att lära sig. Ett evigt tränande för att kunna pressa på och avgöra alternativt hinna med samt förutse långa blockkombinationer i hopp om att hitta en öppning för att gå in och straffa sin motståndare. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Men oavsett hur många timmar man spelar så måste man ändå vänja sig vid att torka röven efter alla Bisonkukar som besöker den match efter match.
Idag är det tisdag och i helgen drack jag öl och övernördade mig med mina tre SF-kamrater. Det blev närmast dygnslånga sessioner med ett par timmars uppehåll för sömn, och det är först nu jag känner mig tillräckligt fräsch för att skriva det här inlägget. Ett beteende som oinsatta fnyser åt, men som vi njuter av. Förmånen att få sitta ansikte mot ansikte med sin motståndare och utbyta strategier, tips och tankar, samtidigt som man slänger förolämpningar mot varandra varannan sekund för att ett par sekunder senare överösa varandra med beröm bygger både kamratskap och djupare kunskap i spelmekaniken. Man slutar aldrig utvecklas i denna kamp mellan hjärnor och fingrar. Nästa helg ska vi på det igen, och vi ligger även i startgroparna för att starta en förening kring spelet. Övernördig kärlek!
Elektroniskt våld är totalt onödigt, säger somliga. Det är även sex utan reproduktionssyfte. Jag njuter av båda. 589 timmar har jag lagt på Street Fighter 4 sedan release för snart ett år sedan, och till våren kommer halvuppföljaren Super Street Fighter 4. Min magkänsla säger mig att fightinggenren är en e-sport på frammarsch vilket gör att jag i allafall när en svag känsla av att jag inte slösar bort min tid. Om inte annat så är det hjärngympa, och den glädjen spelet ger mig och mina fightingvänner och det brödraskap som uppstår oss emellan är i och för sig tillräckligt för att överbevisa mig om att en dag utan fighting är som en dag utan sol.
Jag har hört påståenden om att alla människor har autistiska, tvångsmässiga drag och tankar - vilket man efter en kort reflektion kan instämma i. Folk har skumma prylar för sig. En sådan slutsats innebär dock, rent logiskt, att fightingfans tillhör den grövre sorten. Det krävs en viss typ av människa för att hitta tjusningen i att bli förnedrad tiotusentals gånger i jakten på att bli en vinnare och allt som hör där till: väl genomtänkta strategier man kan växla mellan på en halvsekund beroende på var motståndaren befinner sig och vad han gör, man vill ha hundraprocentig tajming i sina långa combos och som mål att utföra dessa combos utan att tänka, att fullständigt befinna sig upplöst i nuet, det är en strävan efter den totala reflexen - en strävan efter att nå Zen.
Det är speloptimering i dess sannaste essens. Det är som schack i ultrahastighet, eller Tetris på metaamfetamin, fast med oändligt långt fler strategier och motstrategier, i Street Fighter 4's fall utslaget på 25 karaktärer med olika attack- respektive försvarsprioriteringar, med varierande hastighetsgrad och rörelsemönster. Det är mycket att lära sig. Ett evigt tränande för att kunna pressa på och avgöra alternativt hinna med samt förutse långa blockkombinationer i hopp om att hitta en öppning för att gå in och straffa sin motståndare. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Men oavsett hur många timmar man spelar så måste man ändå vänja sig vid att torka röven efter alla Bisonkukar som besöker den match efter match.
Idag är det tisdag och i helgen drack jag öl och övernördade mig med mina tre SF-kamrater. Det blev närmast dygnslånga sessioner med ett par timmars uppehåll för sömn, och det är först nu jag känner mig tillräckligt fräsch för att skriva det här inlägget. Ett beteende som oinsatta fnyser åt, men som vi njuter av. Förmånen att få sitta ansikte mot ansikte med sin motståndare och utbyta strategier, tips och tankar, samtidigt som man slänger förolämpningar mot varandra varannan sekund för att ett par sekunder senare överösa varandra med beröm bygger både kamratskap och djupare kunskap i spelmekaniken. Man slutar aldrig utvecklas i denna kamp mellan hjärnor och fingrar. Nästa helg ska vi på det igen, och vi ligger även i startgroparna för att starta en förening kring spelet. Övernördig kärlek!
Elektroniskt våld är totalt onödigt, säger somliga. Det är även sex utan reproduktionssyfte. Jag njuter av båda. 589 timmar har jag lagt på Street Fighter 4 sedan release för snart ett år sedan, och till våren kommer halvuppföljaren Super Street Fighter 4. Min magkänsla säger mig att fightinggenren är en e-sport på frammarsch vilket gör att jag i allafall när en svag känsla av att jag inte slösar bort min tid. Om inte annat så är det hjärngympa, och den glädjen spelet ger mig och mina fightingvänner och det brödraskap som uppstår oss emellan är i och för sig tillräckligt för att överbevisa mig om att en dag utan fighting är som en dag utan sol.
/ Joakim
