Hej... Mitt namn är Joakim och jag är besatt av Street Fighter 4, och efter Super Street Fighter II Turbo HD:s release helfrälst på det mesta som har med fighting-genren att göra. Någon slumpmässig individ i forntiden yttrade något i stil med: "Den bästa kärleken är den som förlåter oss våra synder". Om vi applicerar det här uttalandet på kärleken till genren som helhet, kan vi lätt konstatera att det är en destruktiv känsla av värsta sort; en fightingspelares vardag består i att förlora. Gång på gång på gång. Frustration på frustration på frustration. Varje synd, varje miss, varje felbedömning kan vara matchavgörande.  Det är en elektronisk form av sadomasochism. Nerverna är på helspänn och adrenalinet rusar. Det är en genre där till och med den tålmodigaste människan kan hamna i obalans och sula handkontrollen i golvet efter en matchavgörande miss och vråla svordomar åt sig själv och sin patetiska insats och usla existens.

Jag har hört påståenden om att alla människor har autistiska, tvångsmässiga drag och tankar - vilket man efter en kort reflektion kan instämma i. Folk har skumma prylar för sig. En sådan slutsats innebär dock, rent logiskt, att fightingfans tillhör den grövre sorten. Det krävs en viss typ av människa för att hitta tjusningen i att bli förnedrad tiotusentals gånger i jakten på att bli en vinnare och allt som hör där till: väl genomtänkta strategier man kan växla mellan på en halvsekund beroende på var motståndaren befinner sig och vad han gör, man vill ha hundraprocentig tajming i sina långa combos och som mål att utföra dessa combos utan att tänka, att fullständigt befinna sig upplöst i nuet, det är en strävan efter den totala reflexen - en strävan efter att nå Zen.

Det är speloptimering i dess sannaste essens. Det är som schack i ultrahastighet, eller Tetris på metaamfetamin, fast med oändligt långt fler strategier och motstrategier, i Street Fighter 4's fall utslaget på 25 karaktärer med olika attack- respektive försvarsprioriteringar, med varierande hastighetsgrad och rörelsemönster. Det är mycket att lära sig. Ett evigt tränande för att kunna pressa på och avgöra alternativt hinna med samt förutse långa blockkombinationer i hopp om att hitta en öppning för att gå in och straffa sin motståndare. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Men oavsett hur många timmar man spelar så måste man ändå vänja sig vid att torka röven efter alla Bisonkukar som besöker den match efter match.

Idag är det tisdag och i helgen drack jag öl och övernördade mig med mina tre SF-kamrater. Det blev närmast dygnslånga sessioner med ett par timmars uppehåll för sömn, och det är först nu jag känner mig tillräckligt fräsch för att skriva det här inlägget. Ett beteende som oinsatta fnyser åt, men som vi njuter av. Förmånen att få sitta ansikte mot ansikte med sin motståndare och utbyta strategier, tips och tankar, samtidigt som man slänger förolämpningar mot varandra varannan sekund för att ett par sekunder senare överösa varandra med beröm bygger både kamratskap och djupare kunskap i spelmekaniken. Man slutar aldrig utvecklas i denna kamp mellan hjärnor och fingrar. Nästa helg ska vi på det igen, och vi ligger även i startgroparna för att starta en förening kring spelet. Övernördig kärlek!

Elektroniskt våld är totalt onödigt, säger somliga. Det är även sex utan reproduktionssyfte. Jag njuter av båda.  589 timmar har jag lagt på Street Fighter 4 sedan release för snart ett år sedan, och till våren kommer halvuppföljaren Super Street Fighter 4.  Min magkänsla säger mig att fightinggenren är en e-sport på frammarsch vilket gör att jag i allafall när en svag känsla av att jag inte slösar bort min tid. Om inte annat så är det hjärngympa, och den glädjen spelet ger mig och mina fightingvänner och det brödraskap som uppstår oss emellan är i och för sig tillräckligt  för att överbevisa mig om att en dag utan fighting är som en dag utan sol.