En stunds inre kontemplation. Vad är det man gör egentligen? Varför gör man det? 42 sekunder varade den omgången. Livet uppfyller sitt enda löfte om att ticka bort, och val av aktivitet förändrar egentligen ingenting. Vårat slutmål står framför oss. 1:52 sekunder. Det här är humor. Det här är även konst, inom ramarna av en fullständigt begränsad värld med givna förutsättningar utan egentlig rum för tolkning. Jag expanderar mina vyer genom att gå in i mig själv, ställa mig frågan varför - en fråga vi vet aldrig leder någonstans. Således expanderar mitt medvetande inte ett dyft. Det är bara ytterligare ett försök att skjuta upp det som måste göras men likväl ska omintetgöras. Prokrastination är en konst i det eviga uppskjutandet. Det här en symbol och ett tecken - ett spel som skapar obegripliga svar på obegripliga frågor, men som likväl kan frammana känslor av att livet är jävligt meningslöst. Om man inte spelar Pong. Mot en vägg. Jag menar, bara konceptet ensamhetspong är allt man behöver för att flyta bort i den sörja som ens medvetande utgör.