Hayley: My first computer game-lovestory
Hayley är en frekvent besökare hos Spelbröderna och här bidrar hon med lite äkta spelkärlek. När Hayley inte väntar på att jag ska ta mig i kragen och lägga upp hennes gästbloggsinlägg så bloggar hon om sitt liv på http://hayleys.blogg.se/
/Joakim
Ja, shit vad ska jag skriva. Joakim, ena delen av Spelbröderna (för er ynkliga stackare som inte visste det xD) skrev och frågade mig ifall jag ville gästblogga. Går ju inte att tacka nej till ett sådant tillfälle!
Det skulle helst vara spelrelaterat (of course). Så nu har jag gnuggat mina kreativitetsknölar och funderat massor. Jag har kommit fram till att det enbart finns ett spel i mitt hjärta (okej nu ljuger jag, det finns massor!) men detta spel har funnits där och bosatt sig där permanent. Jag snackar självklart om Diablo 2. Ett spel som jag började spela när jag var ynka 13 bast och inte hunnit blivit torr bakom öronen ännu.
Spelat etsade sig fast och jag gjorde inget annat än att spela. Och jag kan också ta och erkänna att tv-spel och datorer var något som infann sig hemma hos mig i väldigt sen ålder. Jag fick min första helt egna dator när jag var 14 år (jag fick alltså snylta järnet hos vänner som hade datorer). En IBM med hela 64mb i ram… Woopi-f*cking-doo… Och inte hade vi bredband då heller... Icke, det var modem och jag fick enbart vara på nätet en timme efter klockan sex. Så för er unga som klagar över att det tar lång tid (hela 5 sekunder extra) att tanka ner saker. Tänk er hur det var för mig. Hade jag tur lyckades jag tanka ner EN låt på den timmen som jag faktiskt fick vara online. Fan vad antik jag låter nu då!
Men nog om det. Att spela online var alltså inte ens att tänka på. Men jag älskade spelet ändå och jag ville bli bäst!
När vi fick bredband och jag för första gången spelade online så blev jag totalt beroende. Kanske inte så illa som vissa som lirar WoW där de slutar äta och ignorerar kroppens signaler. Men jag var totalt hooked. Och jag hade fortfarande målet att jag skulle bli bäst... jag spelade och spelade och lyckades till sist komma upp i LVL 80 med en hardcore gubbe.
Och för er som inte vet vad skillnaden på vanlig gubbe och hardcoregubbe är så tänkte jag förklara det här och nu:
[X] Vanlig gubbe: Du dör och kan gå och hämta din kropp, du förlorar lite xp och pengar men du kan fortsätta.
[X] Hardcore gubbe: If you die, your fucked! Jupp, du kan inte hämta din kropp utan du får börja om på LVL 1 med en ny gubbe.
Men denna historia kommer inte att sluta väl för mig. Nej, jag blev PK:ad. Jag hade ägnat min dag åt att spela och hjälpa andra små glin att komma upp i vettiga lvls så att de kunde ta sig till Ancients och få lite extra skillpoints. En öppnar en TP och vi i gruppen drar in och ska spela. Men de jävlarna hade ställt sig runt TP:n och var redo att hugga ner mig så fort jag kom in (jo man kan det tyvärr).
Jag dödade hälften av dem men tillsist tog mina potions slut och de jävlarna stod ivägen så att jag inte kunde gå tillbaka in till TP:n och tillbaka till staden. Jag var alltså fucked. Jag dog och de jävlarna tog alla mina grymma saker som tagit mig nästan ett år att få ihop.
Tonårshormonerna var inte i balans vid det här tillfället så mitt tangentbord bröts i två delar och musen slungades ut i hallen. I två veckor efter det hittade jag tangenter från mitt bord och jag spelade inte Diablo 2 igen på nästan 2 år.
Men jag älskar spelet och äger flera stycken (inte för att jag vill ha flera kopior jag är bara jävligt bra på att tappa bort cd-nycklar). Spelar det gör jag också fortfarande hela 10 år senare. Det är dedikation det! Så ja, det var min lilla story om en upplevelse som ärrade mig djupt i barndomens år… haha!
Har ni några sådana spel eller upplevelser? Jag kan väl ändå inte vara ensam?
/Hayley
Jag kan ju hinta om att jag tagit sönder en handfull kontroller på grund av Street Fighter IV... :) Besattheterna har varit flertalet som plural avslöjar, men det är bara SF som faktiskt fått mig att medvetet ta sönder någonting. Upprepade gånger. I affekt har jag i och för sig smällt nävarna i tangentbordet efter en del svidande förluster i StarCraft 1. :)
Sen ska vi inte snacka om alla gånger jag och min bror slagits på grund av spel.. där har dock inget gått sönder, som tur är. Trots hopp på bröstkorg och en kniv i ett knä osv...
Gilla* ;)
Haha slagits?? Damn jag är glad att jag är yngst och att jag har en syster som inte riktigt är lika intresserad av tvspel! ;)
När jag vann över Emil i t.ex Street Fighter II till Snes slog han mig alltid och påstod att jag fuskade. Dvs, han hade noll koll på spelmekaniken och var en grymt dålig förlorare. 3 år äldre dessutom, så jag hade lite problem med att freda mig. ;)
Haha!! Men en kniv i knät?!?! WTF?
Jag är grymt dålig förlorare jag med, fast det är oftast när jag spelar emot datorn så att säga. Eller brädspel på playstation. Jag och maken spelade det en gång (jag älskar sällskapsspel och är inte dålig förlorare annars när man spelar vanligt) men när det var på playstation så fick jag fan ett anfall typ. Dängde kontrollen i golvet och gapade på min stackars make som då bara var pojkvän. Att han stannade kvar! ;)
Att vara sambo med en hardcoregamer (läs Joakim) är väldigt intressant. :) Ibland kan man sitta och ha det skönt i soffan när ett helvetesvrål kommer ifrån Joakim. FAN FAN FAN! HAN ÄR JU KASS! JÄVLA SKIT!!! Hoppar till och sneglar på Joakim som sitter och vrålar samt skakar utav frustration. Han har precis förlorat en Street Fighter 4 match mot en enligt honom KASS spelare. Kontroller åker iväg och ibland blir jag orolig för att grannarna skall ringa snuten då dessa helvetesvrål kan uppstå kl 2 på natten. Haha! Älskar när ett spel kan ta fram såna känslor i en person, då andas man spelet.
Trevligt att läsa ditt blogginlägg Hayley
:)
riktiga gamers har sönder saker ^^
ena halvan av spelbröderna verkar leva upp till sitt namn uppenbarligen (krigsgeten). själv har jag aldrig sönder nåt för då måste man köpa nytt och det är jag för snål för
ovan av mig
Jag ställer mig ovetandes till samtliga känslouttryck som tillskrivs min vibrerande köttklump till lekamen. :)
Jag kan vara en sån jävla dålig förlorare. Har lärt mig att jag inte är bäst på allt och då försöker jag lära mig så att jag blir bättre än dom som är bäst. Men förr så gick det inte och då fick man ta till knytnävarna he he =).
Det var jag som fick kniv i knät om ni vill veta. Ont gjorde det.
Jag kan ju säga att det som är skönast att slå sönder i ilska över någonting spelrelaterat är tagentbordet och musen. Senast jag var frustrerad över ett spel var mirrors edge och det pga den riktigt usla kontrollen.
Må väl
Jag känner likadant, Diablo 2 måste vara det bästa spelet som gjorts! Spelade det som ett as när jag var runt 13 14, får fortfarande nostalgi till spelet flera år senare :D
@Emil: Revenge of the young one...
Terror : Haha jo min kära make kan vara likadan. Och jag då som har så extremt jävla dåliga nerver dör lite varje gång då det kommer så plöttsligt ;) Men helt klart, kan man inte bli förbannad när man spelar då har man ingen passion för spelet! ;)
Trevligt att du tyckte om mitt inlägg! Var riktigt skoj att skriva det. Borde skriva mer om spel i min blogg men det blir aldrig av! ;S
Emil: Oh ja, tangentbord är goa grejer, men fan vad frustrerad jag blev när jag förlorade diablo 2 och inte riktigt lyckades knäcka tangentbordet rakt igenom. Tangentbord är sega as.. Så jag slungade ut datormusen i hallen istället.
Snackade min morsa om just denna händelse och hon kommer ihåg den då hon satt i köket och bara såg saker komma flygandes ut ur min dörröppning och ut i hallen. Goa minnen! ;)
