Karl XII, (1682–1718), tillträdde Svea Rikes tron redan som femtonåring efter att ha blivit förklarad myndig av förmyndarstyrelsen som regerat landet under en halvårsperiod efter det att Kalle Dussins fader Karl XI avlidit.

Antydan till gamingmentalitet hittade man hos Karl XII långt innan Det Stora Nordiska Kriget bröt ut. Den blivande monarkens favoritämnen redan från barnsben var matematik och den militära undervisningen. Logiskt tänkande och militär strategi i symbios. Att han dessutom gillade att jaga björn med påk i stället för med musköt för att det senare är, med dagens ordbruk, "mesigt" säger en del om den blivande krigarkonungens livsinställning.

Det första som egentligen händer efter att Karl XII tillträtt tronen är att våra lömska arvs- och ärkefiender Danmark (glöm aldrig det! ärkefiender! danskjävlar!) ser sin chans och närmar sig Ryssland för att vinna stöd gentemot den unga och nyblivna konungen. När kungen av Polen-Saschen sedermera beblandar sig i hopp om att erövra Livland ingår dessa tre barbariska civilisationer en anfallspakt och angriper år 1700 ett intet ont anandes Sverige. 

"Fan heller..."

... kan ha varit bevingade ord som fälldes när Karl XII snabbt mobiliserade trupporna, vände blicken mot Danmark och efter ett kort, snabbt och effektivt korståg tvingat dansken på knä. Ryssen hade i samma veva belägrat staden Narva, så Karl stormade dit med värjan i hand, anföll direkt vid ankomst och lyckades genomföra en av den svenska militärhistoriens största segrar mot en armé minst tre gånger så stor. Vi snackar femtontusen döda ryssar, sexhundrasextiosju (667) döda svenskar.

Game On som Karl XII var så marscherade han därefter och krossade den polska konungens krigsmakt i Kurland, besatte skiten, och la onödigt mycket tid på att få den lömska polska konungen avsatt och en svenskvänlig typ krönt. Att jävlas med fel typer kan ge rejäla konsekvenser. Alla försök till diplomati ignorerades. Under den här perioden pågick fältslag lite titt som tätt under årens lopp och allting gick den svenska kungens väg - och han nådde toppen av sin bana vid freden av Altranstädt 1706 efter ytterligare en uppvisning i sin långtgående förståelse av spelmekaniken i det som utgör ett fältslag.

Den Polska konungen avsatt. Värjan riktades österut - ryssen.

Det som blev upptakten till slaget vid Poltava 1709, det slag som officiellt kan klassificeras som den svenska stormaktens död, gick all världens slumpfaktorer in och fuckade svenskarna. Lagom tills det blev dags för krig hade typ, hela jävla armén gått helvete. Arton månader tidigare hade man lämnat Saschen med 60 000 välutrustade och erfarna soldater, men kunde på grund av slump, otur och missförstånd bara ställa upp med 17 000 soldater när man väl fått tag på den ryska huvudarmén på 40 000. Köld och snöstormar och allmän rysk taktik hade sumpat all mat, vintermundering fanns inte att tillgå, och i princip varenda jävel hade frusit ihjäl. Pang, pong, allt åt helvete.

Efterföljande år kan ses som ett par år av allmän gaminginkompetens med turkarna i Bender och allmän övertro på sig själv - Karl XII vägrade att förlora (en egenskap många av oss nog känner igen). Så, 1718 när han återigen härjade, denna gång i Norge, var det möjligtvis en svensk medspelare som tröttnade och helt enkelt satte Karl XII i ett permanent tillstånd av "Game fuckin' Over". För att få lite lugn och ro.

Oavsett vad man har för moraliska synpunkter på krig och Karl XII får man likväl ge honom cred för att han vid första antydan till utmaning var game on, vinnarn tar allt - och investerade sina resterande arton år i uniform mot överlägsna fiender.

Allt annat kan diskuteras.