Det här är så jävla bra att det gör ont. 52 sekunder in börjar låten. För din muspekare till volymreglaget och höj. Jag vet inte om en släng av bakfylla har gjort mig extra sentimental, men musiken kombinerat med Paul Robertsons underbara grafik rör mig nästan till tårar. Trekvartsautistbarn som jag är har jag närmat mig ett trettiotal spelningar på rad, och fler lär det bli. Kombinationen kittlar mitt fundament, det här är vågor perfekt inställda på min frekvens, som fullständigt leker med mina atomer. :) Ljudkvalitén är tämligen haltande, men likväl funktionsduglig.

Det gör verkligen liten ont! Jag vet inte om det är ålderns nostalgiska sentimentalitet som framkallar dessa känslor, men glädjen är så stark att den är överväldigande....

... det får mig att hoppas att det är så här mitt möte med evigheten kommer att se ut, när jag glider in i dödens omfamning. Jag vill inte se något ljus, jag vill inte ha någon dejavu. Jag vill känna det här. Jag vill vaggas ut i evighetens existens tillsammans med den här upplevelsen; som ett smekande löfte om en lugn, trygg färd och uppgång i evigheten, kosmos, atman, ett löfte om att återgå till energitillståndet och återigen bli ett med den evigt accelererande energiimpulsen. Lyckan blir total och överväldigande, likt en berusande eufori. Nostalgin är fullständig. Ett nytt ledmotiv till den verklighet som mitt liv utgör. Har du retrosjäl i dig, min vän? Missa inte det här.

Tryck på play! Do it! Välinvesterad tid.