Johan Martinsson vill nu även förbjuda svåra spel (och oss)
Johan Martinsson gillar nämligen easy. Svåra upplevelser som lägger vikt vid hur pass väl man planerar sitt spelande är ingenting som tilltalar honom. Fine. Spelsmak som spelsmak. Men, nu driver han aktiv hatkampanj mot "svåra" spel genom Sveriges största f.d kvällstidning, numera uteslutande känd som tabloidblaska.
Johan Martinsson passar på att använda sig av uttryck i stil med: "Om jag kunde så skulle jag införa förbud och regleringar..." i sin senaste krönika som handlar om "svåra" spel. Han refererar till konceptet som "en sjukdom".
Vi kan bara buga och bocka inför Johan Martinssons formuleringar, ty alla sunt tänkande individer kan nog se igenom hans ordbajseri och se Johan för vad han är. Vad är han då? En noob med fascistiska tankegångar. En fångvaktare. En plit. En medlöpare. En som hatar folk som inte är som han själv - en som inte kan stå ut med att du kör på normal eller hard medans han själv antagligen har problem redan på easy.
Kan du inte bara lägga ner nu och fokusera på viktigare ting än ditt eviga tjat om dina egna tillkortakommanden, Johan? Du har ju faktiskt en möjlighet att påverka folks tankegångar. Pissa inte bort det.
Aftonblaskans Johan Martinsson har problem med svåra spel
PS:
Vi är nu även tydligen censurerade av Aftonbladet och Bloggportalen (och det innan ovanstående inlägg). Att bjuda in till debatt men direkt censurera sina meningsmotståndare får ses som lite ofint - Ha i åtanke att det handlar om tidningen som i ett halvår skanderat om "Vi gillar olika!"
Vidare information följer.
Låter ju rimligt att vi som uppskattar spel för utmaningen skulle förbjudas ifrån detta eftersom det står i vägen för en filmisk upplevelse. Duty Calls kanske är ett spel som fallit Johan Martinsson mer i smaken. Att bli Master Sergeant of Important Persons to the Max efter att ha skjutit en fiende gör ju ett spel så mycket bättre, än till exempel en shooter där dina reaktioner och sinne för taktik är vad som spelar någon roll. Kanske borde vi införa ett regelverk i multiplayer också där t. ex om man märker att någon skjuter på en måste man stanna och räkna till fem så att vederbörande angripare får en ärlig chans och inte behöver bli ledsen för att man tar skydd. Det är ju faktiskt inte kul om fienden rör på sig när man försöker skjuta den, förstår ni väl! Johan Martinsson borde kanske titta på film istället. För om ett spel inte kan ha mycket strider med utan att storyn får lida är det inte ett roligt spel, och då borde man inte spela det. Kanske det hade varit den ultimata boten mot denna "farsot"? Och bara för att man tar bort all tillstymmelse till svårighetsgrad blir det inte bättre, det blir snarare meningslöst. Till och med, tycker jag det snarare blir mer repetitivt om man aldrig behöver oroa sig för att förlora.
Jag instämmer med dina tankegångar Oskar. Det hela påminner mig om ett par riktigt svaga SC-lirare under nittiotalet som bubblade om "10 min no rush" och sånt tjafs, med motiveringen att man skulle hinna med sitt basbyggande.
Där har vi Johan Martinssons nivå. Dagis, mao.
No rules - in it for life, säger jag bara.
vafan!
han vill ju inte förbjuda svåra spel, han vill förbjuda spel med för många strider för mycket enformigt skjutande. det är ju det som är sjukdomen!
rubriksättaren har som vanligt gjort bort sig. det händer ganska ofta på den där hemsidan. han har ju en poäng i det där. repetativa spelmoment förstör spel.
Repetativa spelmoment kan förstöra spel ja, och om man har försmak för generiska skitspel så kommer man uppleva mycket av den saken. Absolut. Men, det är ju bara att avstå om man ogillar det. Ingen tvingar honom att spela spelen - bara hans egna profithunger. Väljer man ord som "förbud" får man räkna med reaktion. Rubriksättningen har förövrigt ingenting med oss att göra, det får stå för Johan Martinsson och det företag han representerar.
Att Johan Martinsson ser ned på spelmediet är för mig uppenbart om man läser hans tidigare krönikor. Den stora frågan är vem han är släkt med för att som spelskribent få lov att pissa på sin publik.
Det är inte spelens fel att ingen vill ligga med honom... självförakt, var ordet.
Han gillar ju spelmediet, men tycker att bra en bra story blir förstörd när det inte blir något flyt i den på grund av att spelmakarna inte vet när dom ska sluta med spelmomenten. Han spelar på easy för att ta sig fram snabbare i storyn!
Och man kan inte avstå från mass effect...
Då kanske han ska titta på film i stället om det bara är berättelsen han är ute efter? Mycket effektivare. Dessutom roligare.
Spelbröderna - nu officiellt censurerade av Aftonbladet och Bloggportalen.
Nej, det är ju det som är grejen! Film är inte roligare. Spel är roligare så länge det händer något!
Om man tycker spel är repetativa så är tv-spel fel bransch för honom. För jag har ännu inte spelat många spel som är så pass varierande att att det inte blivit repetativt.
Sen är handlingen i dom flesta spel sämre än dom flesta B-filmer hollywood sprutar ut sig så varför ska man då rusa igenom ett spel för storyn som inte håller måttet?
Sen är dom flesta spel på hard inte så svåra. Visst man dör ett par gånger men sen rusar man vidare. Kan nämna ett antal spel som jag klarat på "hard-mode" utan ens ha några problem.
Och enligt Johan så är det bögigt och gilla easy mode. Så är han då bög? vet inte hur jag ska tolka vad vill komma fram med det.
Och folk som inte klarar av svåra spel är oftas av en generation som började spela spel med playstation 2 där spelen började bli för lätta. Speciellt för en som spelat sedan mitten på 80-talet som jag har gjort.
Jag säger party spel till dom som inte klarar av svåra spel. Och ge mig svåra spel som vill ha utmaning och kvalitet.
Det är där den famösa individbaserade smaken kommer in i bilden, Love.
Som sagt, gillar man det inte så behöver man inte ta del av det.
Håller storyn i mass effect alltså inte måttet? jag skulle nog säga att den gör det, och det är ju ett av spelen han nämner där hans poäng är ganska träffande. Och återigen: han invänder inte mot att spelen är svåra, utan att de är för sega. På easy går det snabbare.
Det där är ju omskrivningar för att han inte klarar av svåra spel och föraktar oss som faktiskt uppskattar svårighetsgrad. Samtidigt försöker han hålla sig om ryggen och fortfarande ha någon slags nördcredd kvar. Läs hans tidigare krönikor.
Johan Martinsson vill starta debatt - och när han får en till stånd så är svaret censur. Humorn är total.
(skrev från fel inlogg innan, den förra kommentaren kan raderas.)
Jag var först övertygad om att han skrev en satirisk text. När jag läste vidare förstod jag att han förmodligen menar allvar. Så kommentaren kommer utgå från att han gör det.
Easy-mode i sig är ju inget att håna, om man tycker att högre nivåer är för svåra. Det är ju fantastiskt att det finns, så fler kan spela spelen.
Men utan utmaning öht, som vissa easy-modes innebär, det är ju som att köpa en lott i vinst-varje-gång-ståndet. Visst är det okej, man får sin grej, men man får ju ingen euforisk känsla. Eller att läsa engelska A när man ligger på engelska C-nivå. Man kommer klara proven briljant, men man får ju ingen utmaning. Vissa är så rädda att förlora. Satsa högt! :)
Kort sagt - det känns bättre att klara av nåt som är svårt än att glassa igenom nåt som är enkelt. För mig iallafall.
Emil: Han menar förmodligen att det anses "bögigt", dvs något dåligt att välja easy, som något som ofta sägs, typ tonåringar imellan.
Vafan, är ni censurerade!? Förjävligt!
fuck Aftonhoran!
@ Love > Och just Mass Effect 2 är inte ens svårt på hard-mode. Så varför ska man spela igenom det på easy för storyns skull? Då tittar jag heller på youtube klipp om jag vill se den handlingen. Sen är inte handlingen så märkvärdig i spelet heller om man ska jämför med topp filmer i Hollywood. Och tar man bort dom repetativa spelmomenten som Johan vill så har man inte mycket till spel kvar. Super mario bros går ut på att springa framåt och hoppa, det om något är repetativt.
@ SpeLinnea > Jag förstod att han ville ha något sådant sagt men ordvalet som bögigt är mycket illa för mig att en skribent på aftonblaskan använder. Det finns bättre ord han kunde ha använt än just det.
Men nu handlade det ju fortfarande inte om hur svårt det var utan hur snabbt det gick. Och Mass effect. inte 2. Och inte att ta bort dom repetitiva momenten utan bara ha färre av dem. Syftet var att spela handlingen utan att 1. inte spela alls och 2. spela samma strid om och om igen.
Dvs, man kan lika gärna titta på när någon annan spelar? :)
Nu handlade det ju fortfarande inte om hur svårt det var utan hur snabbt det gick. Man ska alltså spela igenom det på easy för att det går snabbare att ta sig mellan spelets intressanta delar. i Mass effect (inte 2). Syftet med att ha färre likadana moment var att spela handlingen utan att: 1. inte spela alls och 2. spela samma strid om och om igen.
Personligen föredrar jag några olika lagom svåra spelmoment framför 600 likadana strider som bara tar tid utan att tillföra någon utmaning. Av samma anledning gillar jag inte heller spel som är för svåra, man måste spela samma sak 600 ggr.
Då är vi ju på samma plats, Love. Dvs, spelsmak...
Joakim: "Syftet var att spela handlingen utan att 1. inte spela alls"
Men tv-spel är just att man ska göra samma sak igenom hela spelet för att i slutändan vara så bra på dom momenten att man klarar även dom svåraste utmaningarna. Sen är ju hela branschen gjord på att repetera samma sak om och om igen. Jag spelade inte Mass Effect för att det var bra handling utan att själva spelmomentet var bra och intressant. Om man jämför den handlingen med återigen hollywood filmer så är den inte bra. Den skulle inte ens platsa på min top 250 om man gjorde en film av den handlingen. Om jag tolkar dig Love rätt och vad du menar att Johan vill åt är att han vill ha en interaktiv film som spel. Och sådana försök gjordes ju när CD-mediet var nytt och ingen var intresserad.
Dom mest hyllade spelen igenom spelhistorien är repetativa.
"för att det inte var bra handling" skulle det givetvis stå.
@Love: "Att spela handling" är alltså synonymt med att "lika gärna kunna titta på"?
Själv gillar jag att spela.. kan i och för sig njuta av att vara bystander också, även om jag föredrar att befinna mig i hetluften.
Nej, spela är inte samma sak som att titta. Vet inte ens varför jag behöver skriva det.
"Jag spelade inte Mass Effect för att det var bra handling utan att själva spelmomentet var bra och intressant." Tyder ju på att du inte spelade mass effect särskilt grundligt. Det var nämligen cirka 100 likadana strider i cirka 3 olika typer av byggnader. Sen skulle man köra runt med bilen, den biten var också väldigt intressant efter 20:e gången.
Hur som haver kan vi ju efter denna diskussion, där jag delvis håller med Love eller "Johan" men mestadels Joakim konstatera att Aftonhorans, eller jag menar bladets, vi gilla olika kampanj/"sälja mer lösnummer baserat på ett påhittad engagerande vi låtsas att vi bryr oss jippo" definitivt inte gäller bloggare som misstycker och med all rätt är på som fan likt en mordbrännare en lördagsnatt i ett pappersbruk med sin grammatiska blåslampa på en ovan nämnd tidnings usla skribent. Med risk för allt för lång meningsuppbyggnad.
@Love: Varför behöver jag ens skriva det: gillar du inte fenomenet så titta bort och ta del av någonting annat. Du vet ju i regel exakt vad du får när du köper ett spel. Det finns ju tusentals åsikter som är likadana, överallt. När det gäller tv-spel så bör man leta sig vidare när man tröttnat, inte spelare vidare.
Förövrigt, vilket jag även nämnt på bloggen tidigare, har jag inte spelat Mass Effect än. Jag kom några timmar in och tröttnade och tänkte: "sen".. la ner det, haft en intention om att plocka upp det igen, vilket aldrig blivit av. Varför? Antagligen för att jag är vuxen och föredrar att få stryk och dö i mina spel, och det ska jag inte behöva få skit för utan att kunna dela med mig av lite. Subjektiva åsikter är ju just subjektiva på grund av smak och då känns det jävligt lågt att som Johan börja kasta skit på folk som uppenbarligen gillar svåra spel.
(förtydligande: med vuxen menar jag att jag har limiterad fritid)
@ Love > Mass Effect har jag varvat och jagat en hel del achievements i. Så jo jag har spelat det grundligt. Intressanta karaktärer men med en b-standard handling. Som sagt ge han en interaktiv film istället det är ju det han vill ha. Så han kan bestämma om karaktären som man följer kan titta vänster eller höger ibland för det är på den nivån han vill ha det.
Säg till när ni har läst mer än rubriken på artikeln.
Jag har läst hela artikeln ja
KRIEG!"#!
Nog har man ogillat aftonslasket en lång tid, men nu är det nog. Kwit.tv står på spelbrödernas sida i detta krig. Ett krig vi inte kan förlora.
Börjar ana att Love är en pseudonym för Johan Martinsson. Som förövrigt är helt rubbad och inte förstår det här med att spel ska vara en utmaning.
Vafan...
Jag kan inte förstå vart han hittar tjusningen i ett spel om tanken är att bara köra Easy-mode?
Jag har själv plockat upp Resident Evil 5 igen för 2 veckor sedan bara för att lira igenom det på veteran så jag kan låsa upp möjligheten att spela på en ÄNNU högre svårighetsgrad. Tjusningen med Resident Evil sköt i höjden direkt jag började spela på veteran. Det ska vara svårt! Känslan när man klarat Wesker bögen efter ett antal fail är GRYM! Jag vill ha mera! GE MIG MERA!
Visst kan vissa spel kännas "tröga" och känslan att man spelat samma bana om och om igen är trist ibland. Men vafan? Köper du CS så vet du vad du får, köper du resident evil så vet du vad du får osv.
Varför spelar han bara inte LEGO Indiana Jones?
Varför i helvete är Johan Martinsson kröinkör för "sveriges största och bästa" spelsajt om han inte kan tänka sig att spela ett spel på NORMAL?
- "Stort spelögonblick: den enorma lättnad jag kände när jag förstod att det här spelet inte skulle kräva något av mig" -
- "Är extremt opepp när jag måste slakta 50 generiska skelett" -
Jomen tjena!?
SNÄLLA BYT UT IDOITEN!
Sådär. Kwit.tv har skrivit om händelsen och uppmanar till upplopp:
http://www.kwit.tv/2011/02/spelbroderna-se-censurerade-av-aftonbladet/
Även lilla jag har skrivit av mig lite på http://www.frekvenz.se
Stödet uppskattas!
Hej, läsare av Spelbröderna.
Jag är av åsikten att Spelbröderna har felat i mycket, även om de må ha rätt i litet. Då folk verkar sakna förmågan att läsa mer än Aftonbladets sensationsrubriceringar av Martinssons krönikor vill jag direktera er till nedanstående länk, där ni kan ta del av utförliga utläggningar som argumenterar för varför ovanstående inlägg, och fler därtill, bygger på fallasier och missuppfattningar:
http://loading.se/forum.php?thread_id=94731
I framtiden ser jag gärna att Spelbröderna läser mer än artikelrubriker innan de börjar flänga avföring omkring sig. Förhoppningsvis tänker några av er till i framtiden.
Hejhej, respons har avlämnats.
Mvh
Låter som en riktig mupp. Har ser ju att vara 12 också. :P
Ord, broder, ord.
Hej Bröderna Spel. Detta är Johan Martinsson. Jag har nu läst inläggen ni har skrivit om mig, och förstår att det vore på sin plats med ett svar. Personligen tycker jag att era texter är så fyllda av personpåhopp, medvetna (?) feltolkningar och sensationalistiska påhitt att jag generas å era vägnar, men okej, ni lyckades locka mig hit. Det är lika bra att jag svarar.
Jag kan börja med det jag inte har något svar på – den påstådda censuren. Jag är en frilansjournalist (min relation med Aftonbladet är alltså endast denna: jag säljer texter till dem), och har ingen som helst kontroll över vilka kommentarer eller länkar som tas bort. Jag har heller inte försökt påverka Aftonbladet i detta avseende. För mig får ni skriva vad ni vill. Om ni inte redan har gjort det så föreslår jag att ni vänder er direkt till tidningen med era frågor.
Eftersom själva stöttepelaren i er argumentationsteknik verkar vara att försöka underminera min trovärdighet som spelkritiker så tänkte jag fortsätta med att berätta lite om mig själv. Ni beskriver mig som ”kass provokatör”, ”en noob med fascistiska tankegångar”, [någon som] ”hatar folk som inte är som han själv”, skriver att jag ser ned på spelmediet samt antyder att anledningen till att jag får skriva spelrecensioner är att jag är släkt med någon högt uppsatt människa. Detta är förstås påhopp på mig som person, men framför allt ett rätt märkligt sätt att argumentera för att man ska få tycka olika om spel (vilket, som jag förstått det, är er tes). För det är ju bara det här som detta handlar om. Att jag och ni tycker olika. Skillnaden är att jag kan framföra mina åsikter utan att utöva karaktärsmordsförsök.
Jag ska försöka balansera upp bilden av mig en aning. Jag heter alltså Johan, är 27 år gammal och arbetar som frilansjournalist. Jag har spelat spel i 20 år, läst speljournalistik i 15, producerat egen i 10 och fått betalt för det i 5. Utöver Aftonbladet har jag skrivit för bland annat Super Play, PC Gamer, fz.se, gameplayer.se och varit redaktör för Level. Jag tycker att detta borde vara nog för att jag ska anses vara kvalificerad nog att få uttrycka mina åsikter.
Jag skulle också vilja säga några saker om Aftonbladet, som ni så fyndigt kallar ”Aftonblaskan”. Jag är som sagt inte anställd av denna tidning – men jag måste ändå säga att det är en lustig fiende ni har valt. I alla fall om vi enbart ska titta på deras spelbevakning. Sanningen är ju att Aftonbladet är den dagstidning i Sverige som tar spel på allra mest allvar – bara det att de ger spel betydligt mer utrymme än några pliktskyldiga nöjessidor i månaden är i alla fall något som jag är väldigt tacksam över. Något som gör samtalet om spel mer varierat. Ni verkar också tycka att det vi skriver är dåligt, men i så fall dömer ni ju i princip ut all svensk speljournalistik. Aftonbladet-skribenterna består ju uteslutande av människor som skriver/har skrivit i Level, Super Play, blogemup.se och så vidare. Blir våra texter automatiskt sämre bara för att det står ”aftonbladet.se” i adressfältet ovanför dem?
I nästa kommentar kommer jag att behandla krönikan.
Nu till krönikan.
Om ni enbart läst rubriken ”Svåra spel är en sjukdom” så kan jag förstå er kritik. Svåra spel är inte en sjukdom, och ingenstans i krönikan hävdar jag att svåra spel är en sjukdom. Eftersom jag inte är anställd av Aftonbladet så sätter jag inte mina rubriker (eller mellanrubriker) själv, och i det här fallet är rubriksättaren fel ute. I tryck var rubriken en annan (Något i stil med ”Jag väljer easy”) och jag upptäckte inte att den hade bytts ut förrän i ett sent skede. Då verkade det som att debatten redan var över, och därför har jag inte brytt mig om att försöka få dem att ändra den.
Dessutom utgick jag från att folk faktiskt skulle läsa krönikan innan de började debattera den.
Det har ni inte gjort. Det kan ni inte ha gjort. Och om ni faktiskt har gjort det så kan det bara betyda att ni medvetet feltolkar den i syftet att få sätta iögonfallande rubriker, som: ”Johan Martinsson vill nu även förbjuda svåra spel (och oss)”. Detta är felaktig, sensationalistisk rubriksättning av minst lika låg kaliber som den ni kritiserar, och redan där är det svårt att ta er på allvar.
Om man faktiskt läser krönikan så borde två saker vara helt uppenbara: 1, jag pratar enbart om spel vars fokus ligger på att berätta en historia och 2, jag säger inte att svåra spel är en sjukdom, utan att spelmediets fäbless för strider och fiender och action är en (medfödd) sjukdom – en sjukdom som gör det betydligt svårare att berätta en historia med denna potentiellt fantastiska berättarform.
Läs krönikan igen! Titta på hur jag inleder den:
”Här har jag suttit och svurit åt ”Bioshock”, ”Mass effect”, ”Uncharted 2” och ”Deadly premonition”. Här har jag suttit och upplevt små glimtar av vad spel kan vara – små glimtar av varför ingen berättarform är lika spännande som den interaktiva – bara för att se dem drunkna i ett regn av kulor. ”
Krönikan handlar inte om Easy, utan om spelmakarnas uppenbara problem att berätta en historia - och hur detta uppenbarligen beror på att de tvunget ska slänga strid efter strid efter strid där inga strider borde finnas. Krönikan försöker ställa frågor – motarbetar inte det tomma, meningslösa stridandet de interaktiva historieberättarnas ambition att just berätta en historia? Finns det inte där bara för att det alltid har varit så? Finns det inte ofta där för att det är ett oerhört enkelt och inarbetat sätt att hålla spelarna sysselsatta?
Mitt förbudsivrande i texten är givetvis bara ett tankeexperiment – och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att någon skulle ta det jag säger bokstavligt. Tankeexperimentet går ut på att vi ska tänka oss vad som hade hänt om historieberättare som gör spel var begränsade till enbart fem strider. Vad hade de tvingats hitta på för att ersätta striden med? Finns det inte en möjlighet att detta hade blivit fantastiskt spännande spelmoment som fungerade bättre som narrativa element? Och de där fem striderna? Är det inte troligt att de skulle bli mer minnesvärda än hundratals slentrianstrider tillsammans?
Jag har, som sagt, spelat spel väldigt länge, och med tiden har jag insett två saker: att inget medium har så gränslös potential för historieberättande som det interaktiva (med tanke på det låter oss välja och så vidare) – och att denna potential just nu, som jag skrev i krönikan, drunknar i ett regn av kulor. Jag är så innerligt trött på att slåss när jag vet att spel skulle kunna låta mig uppleva. Jag är så innerligt trött på att behöva bli behandlad som någon som ska PRESTERA när allt jag vill är att KÄNNA.
Och det är därför krönikan också avhandlar Easy – att jag drivs mot detta halvhjärtade, stigmatiserade alternativ bara för att kunna minska tiden jag måste lägga på att strida (och därmed öka densiteten av det som jag faktiskt tycker är intressant och spännande och fantastiskt med spel).
Men ok, jag erkänner. Användandet av ordet ”Easy” var samtidigt en medveten provokation. Mest för att jag tycker att det är så fantastiskt underhållande och talande att man faktiskt kan provocera någon genom att säga att man gillar enkla spel.
Ni verkar ju på allvar försöka hävda att ni tillhör någon slags utsatt grupp här – de stackars hardcorespelarna som gillar svåra spel, blir retade av det stora stygga Aftonbladet – men modigt säger ifrån! Rebellerna!
Sanningen är faktiskt en annan. Sanningen är att hardcorespelerna är den absoluta maktfaktorn inom spelkulturens offentliga samtal. Hardcorespelarna skriver texterna, diskuterar på forumen och lämnar högljudd feedback till spelskaparna. Hardcorespelarna har tillsammans bestämt vad som är rätt och vad som är fel (att alla topp 100-listor över världens bästa spel är så parodiskt identiska med varandra är bara ett exempel på det). Hardcorespelarnas åsikt är lag.
Ni säger er tala för åsikten att ”alla ska få tycka olika om spel” – men tänk efter nu. Hur ofta läser ni hyllningar till väldigt svåra spel? Och hur ofta läser ni krönikor om att fokus på utmaningar är ett överskattat grepp som inte tar spelmediet någonstans? Vem är det som är åsiktsförtryckaren? Ni eller jag?
Jag är ledsen att behöva säga det, men jag misstänker faktiskt att det är det som får er att reagera så starkt – att någon har mage att ifrågasätta det ni har bestämt är SANNINGEN.
Ja, jag har hackat rätt mycket på hardcorespelandet i diverse texter, men det beror på att jag ser hardcorespelarna som en maktfaktor inom spelkulturen. En maktfaktor som dessutom, i min mening, har en hel del negativa effekter på vårt medium (vilket jag tror beror på att det är en mycket homogen grupp av unga, privilegierade män). Spelmediet formas av dessa människors preferenser – vilket leder till prestationskrävande spel med skev könsfördelning bland rollinnehavarna, där våld spelar en överdrivet stor roll. Detta leder automatiskt till att spelmediet stöter bort människor som inte underhålls lika mycket av detta, vilket I SIN TUR leder till ytterligare likriktning bland spelarna.
Detta är inte en bra sak.
Jag tycker att det behövs andra sorters spel och andra perspektiv i den offentliga speldebatten. Det är därför jag skriver som jag gör, och det är därför jag kommer att fortsätta skriva så, trots Bröderna Spels ilska.
Tjena Johan!
Tack för att du valt att ta dig tiden att ge respons på kritik utanför din hemma-arena.
Att du skulle bli uppmärksammad på tankegångsyttringarna som pågår här räknade jag med, att du däremot faktiskt skulle engagera dig i ett samtal som kan tänkas bli tidsödande kändes inte lika tänkbart. Att det tydligen dessutom är ett 9000-tecken långt inlägg skrivet under en s.k "rage-frenzy" enligt din twitter (http://twitter.com/#!/VMUGODZILLA), så ska du ha all heder för att du lyckas hålla hyfsad ton inlägget igenom.
Inledningsvis vill jag bara konstatera att du väljer att belysa aspekter av mina inlägg vars intentioner jag varit öppna med, vilket mer känns som tidsödande teknikaliteter för att skapa en massa av text för att underminera vår trovärdighet - vilket givetvis är en helt okej och nödvändig respons på våra "påhopp". Att jag har pysslat med uppförsting av rubriker, likt det Aftonbladet gör, är något jag skriver rakt ut i mina inlägg. Våra formuleringars syfte har jag varit öppen med rakt igenom - en respons på en nivå som redan var satt. Jag valde således att kasta handsken hårt och brutalt för att tränga mig igenom den massröst som internet utgör och jag lyckades med mitt syfte - att nå fram och få respons. Vad du och din rubriksättare pysslar med har inte vi någonting att göra med. Så, välkommen till samtalet om dina krönikor. Som vi givetvis har läst. Att du missade en lite större debatt på Loading om just dessa var ju synd.
Det du väljer att göra är att ta en medvetet provokativ hållning gentemot två uppskattade faktorer inom spelvärlden. Den ena är svårighetsgrad, den andra är din attack på profithungriga indiespelsutvecklare som du jämnställer med Blizzard Activisions och dess företagstänk, samt den oberoende indiespelsscenens starka vurmande över nostalgidrypandes och dödligt svåra spel. Det är utgångspunkterna. Två saker med gemensamma beröringsgrunder.
Jag skulle vilja påstå att indiespelskulturen är en motreaktion på den etablerade spelutvecklingsindustrins något stela och konservativa syn på "vad som säljer". Super Meat Boy och floden av "suicide´em ups" är en reaktion på för lätt svårighetsgrad där grafik går före spelmekanik och genomtänkt bandesign. Att ett spel sedermera får en försäljningsmässigt stark
framgång som därefter gör att utbudet av likartade kopior uppstår faller under ett välkänt begrepp kallad för "trend". En fullt naturlig utveckling av ett kapitalistiskt marknadssystem, men tydligen ändå något du väljer att öppet förakta trots den totala logik som ligger bakom trenden.
När jag läser dina ord är en av känslorna som övermannar mig den att du har ledsnat på ditt jobb. Att det är drygt att behöva spela igenom
spel med monotont och poänglöst dödande är ingenting främmande för oss, men vi andra väljer att avstå från att spela spel med en spelmekanik och uppbyggnad vi stör oss på. Det är tydligen ingen valmöjlighet du har - men det är inte vårt fel
att det inom ditt val av yrke ingår en hel drös med generiskt skit som måste utföras. Utan presterad text lyser inkomsterna med sin frånvaro. Att du då vid en av landets största megafoner helt plötsligt ger dig på oberoende spelutvecklare som i regel inte tjänar mer än några enstaka kronor på sina produkter är i mina ögon jävligt dåligt tänk.
Att du är öppen med att varit ute efter att provocera är bra, men att du sedan försöker påskriva oss upprörda känslor för att du sagt att du gillar "enkla spel" är däremot fullständigt felaktigt. Jag skiter i vad du gillar.
Jag respekterar din rätt till din individuella åsikt, så jag förstår inte varför du väljer att insinuera om att vi försöker hindra dig - det är enbart du som använder dig av begrepp som "förbud" i det här samtalet. Det vi vänder oss emot är dina formuleringar, ditt tillvägagångssätt, och ditt val av plats.
Du belyser dina frågeställningar genom formuleringar som att det "tomma" och "meningslösa" stridandet utgör ett hinder för de interaktiva historieberättarnas ambition att berätta en historia. Vilket det givetvis gör om den största ambition med valt spel varit just att enbart leverera en interaktiv berättelse. Spel är, rent generellt, inte interaktiva berättelser. Spel är, rent generellt, en aktivt utövande sysselsättning med repetativa moment som grund. Att börja kasta skit på ett fenomen som utgör grunderna i givet valt spel är att fokusera på helt fel saker, eftersom syftet med produkten aldrig varit eller
utgett sig för att vara något annat än just ett tv-spel. TV-spel är produkter och är som oftast ungefär exakt den skapelse spelutvecklarna strävat efter att förverkliga. Det blir ett, från ditt håll, ventilerande av frustationpå fel plats, i mitt tycke. Spel är spel, och är än så länge inte synonymt med interaktivt historieberättande. Du kastar väl inte skit på Nike för att företaget mest producerar kläder och skor, när du egentligen är ute efter matvaror? Vi snackar äpplen och päron här.
Därefter fortsätter du med ett "finns det inte där bara för att det alltid varit så?" och svaret är naturligtvis: ja, delvis är situationen som sådan. Spel är spel och är således uppbyggda som just spel och inte interaktiva filmer. Spelskaparnas syfte är oftast inte att skapa en interaktiv berättelse, så jag fattar inte alls var du uppbådar allt engagemang i från inför ett koncept du starkt ogillar, dvs hardcore gaming - och samtidigt felaktigt påstå att vi ser oss som någon utsatt "grupp av spelare som gillar svåra spel".
Vi försöker inte på något sätt ge sken av att vi tillhör någon slags utsatt grupp. Det är återigen att tillskriva oss rena felaktigheter för att du ska försöka få igenom din poäng. "Hardcorespelare som gillar svåra spel" må vara en definition som till hög grad stämmer, men jag försöker verkligen inte håva in några billiga underdogpoäng på det.
Att hardcorespelarna är den starkaste maktfaktorn inom spelkulturens offentliga samtal är väl för samtliga tänkande individer ett fullständigt uppenbart påstående? Vem skulle annars skriva passionerat om spel om inte folk som brinner för just spel? Det är knappast som så att den del av mänskligheten som uppskattar Barbiedockor skulle göra det, på samma sätt som vi inte beblandar oss med deras hobby. Aktivt ointresse. Det är även en egenskap man kan tillskriva casualspelarna. Intresset för samtal finns inte, helt enkelt.
Om intresset för samtal inte finns har man inga preferenser att gå efter, så du får gärna förklara för mig hur man formar ett spel efter människor som inte har några preferenser?
Du frågar hur ofta vi läser hyllningar till väldigt svåra spel och hur ofta vi läser krönikor som ser begreppet utmaning som ett överflödigt fenomen i tv-spel, och försöker samtidigt återigen insinuera om att vi försöker tysta dina åsikter. Att du ens skriver på det sättet när du på regelbunden basis publiceras hos landets största tidning är ju bara löjligt. Men, eftersom du ställer frågan är du antagligen ute efter ett svar - och svaret är givetvis att det övervägande lutar åt hyllningar åt det svåra hållet, mindre av krönikor om det motsatta. Det beror antagligen till största del på att spelarbasen uppskattar utmaningar. Du befinner
dig således i minoritet och har samtidigt förmånen att yttra ditt minoritetstänk från en av landets största megafoner - men försöker ändå samtidigt påstå att du inte har rätt att uttrycka dig eller att någon (vi) försöker begränsa din rätt? Det får ses som tämligen lågt då det inte är som att du har några problem att göra din röst hörd inför en publik på närmare 2,5 miljoner människor. Du är en del av samtalet och det är vi som inte är välkomna. Inte tvärtom som du av någon underlig anledning försöker få det till.
Du verkar försvåra din tillvaro mer än nödvändigt med fullständigt omotiverade och uppenbarligen paranoida tankegångar om vårat syfte. Återigen - det är du som talar om förbud, inte vi. Det är med ditt tänk och dina krönikor man skapar ett polariserat debattklimat. Att du även samtidigt väljer att blanda in den säkert tio år gamla genusdebatten är bara tröttsamt. Sex säljer. Sex kommer aldrig sluta sälja. Ingenting kan förändra den verkligheten (om vi nu inte ska börja snacka om förbud...). Att det tillverkas prestationskrävande spel med skev könsfördelning är för att det är vad marknaden efterfrågar. Att det enligt dig, i din
förvirrade retorik, är något negativt som leder till ytterligare likriktning kan jag verkligen inte
hålla med om, då du samtidigt väljer att uttrycka dig negativt om den etablerade spelscenens motpol - dvs indiespelsutvecklarna. Du ogillar i princip båda "sidorna" inom spelutvecklingen. Det ena är ute efter total profit och levererar produkter med förväntan om att maximera inkomster - således skapar man spel som har en marknad. Vilket företag skulle plöja ner stora summor kapital i något man vet inte hyser någon större efterfrågan?Den andra sidan är ute efter uppmärksamhet och även pengar för att kunna finansiera sina spel. Här är strävan efter framgång total - ett framgångsrecept kan leda till ett otal framtida inkarnationer, må det vara på det berättande hållet eller det prestationskrävande.
Låt tiden ha sin gång. Ditt drömmedium i form av totala interaktiva berättelser lär vara en realitet
inom vår livstid. Att man inte delar din dröm är ingenting man som spelälskare ska behöva få upptryckt i ansiktet då ditt tänk i mina ögon skapar större likriktning än vad storföretagens vinstmaximeringsstrategi utgör.
Då det här inlägget inte är i fokus har jag valt att lyfta upp våra inlägg för allmän beskådan och förhoppningsvis för fortsatt samtal här: http://spelbroderna.blogg.se/2011/march/vi-har-fatt-respons-fran-johan-martinsson.html
