Vi har efter ett par utfall tydligen lyckats tränga igenom den flod av oljud som internet utgör och fått finbesök från Aftonbladet Spelas redaktion i form av en Johan Martinsson. Här är hans kommentar kring kritiken mot hans krönikor och efter det kommer min respons till Johan Martinsson - är ni sugna på att delta i samtalet är ni givetvis välkommna!


JOHAN MARTINSSON:

Hej Bröderna Spel. Detta är Johan Martinsson. Jag har nu läst inläggen ni har skrivit om mig, och förstår att det vore på sin plats med ett svar. Personligen tycker jag att era texter är så fyllda av personpåhopp, medvetna (?) feltolkningar och sensationalistiska påhitt att jag generas å era vägnar, men okej, ni lyckades locka mig hit. Det är lika bra att jag svarar.

Jag kan börja med det jag inte har något svar på – den påstådda censuren. Jag är en frilansjournalist (min relation med Aftonbladet är alltså endast denna: jag säljer texter till dem), och har ingen som helst kontroll över vilka kommentarer eller länkar som tas bort. Jag har heller inte försökt påverka Aftonbladet i detta avseende. För mig får ni skriva vad ni vill. Om ni inte redan har gjort det så föreslår jag att ni vänder er direkt till tidningen med era frågor.

Eftersom själva stöttepelaren i er argumentationsteknik verkar vara att försöka underminera min trovärdighet som spelkritiker så tänkte jag fortsätta med att berätta lite om mig själv. Ni beskriver mig som ”kass provokatör”, ”en noob med fascistiska tankegångar”, [någon som] ”hatar folk som inte är som han själv”, skriver att jag ser ned på spelmediet samt antyder att anledningen till att jag får skriva spelrecensioner är att jag är släkt med någon högt uppsatt människa. Detta är förstås påhopp på mig som person, men framför allt ett rätt märkligt sätt att argumentera för att man ska få tycka olika om spel (vilket, som jag förstått det, är er tes). För det är ju bara det här som detta handlar om. Att jag och ni tycker olika. Skillnaden är att jag kan framföra mina åsikter utan att utöva karaktärsmordsförsök.

Jag ska försöka balansera upp bilden av mig en aning. Jag heter alltså Johan, är 27 år gammal och arbetar som frilansjournalist. Jag har spelat spel i 20 år, läst speljournalistik i 15, producerat egen i 10 och fått betalt för det i 5. Utöver Aftonbladet har jag skrivit för bland annat Super Play, PC Gamer, fz.se, gameplayer.se och varit redaktör för Level. Jag tycker att detta borde vara nog för att jag ska anses vara kvalificerad nog att få uttrycka mina åsikter.

Jag skulle också vilja säga några saker om Aftonbladet, som ni så fyndigt kallar ”Aftonblaskan”. Jag är som sagt inte anställd av denna tidning – men jag måste ändå säga att det är en lustig fiende ni har valt. I alla fall om vi enbart ska titta på deras spelbevakning. Sanningen är ju att Aftonbladet är den dagstidning i Sverige som tar spel på allra mest allvar – bara det att de ger spel betydligt mer utrymme än några pliktskyldiga nöjessidor i månaden är i alla fall något som jag är väldigt tacksam över. Något som gör samtalet om spel mer varierat. Ni verkar också tycka att det vi skriver är dåligt, men i så fall dömer ni ju i princip ut all svensk speljournalistik. Aftonbladet-skribenterna består ju uteslutande av människor som skriver/har skrivit i Level, Super Play, blogemup.se och så vidare. Blir våra texter automatiskt sämre bara för att det står ”aftonbladet.se” i adressfältet ovanför dem?

Nu till krönikan.

Om ni enbart läst rubriken ”Svåra spel är en sjukdom” så kan jag förstå er kritik. Svåra spel är inte en sjukdom, och ingenstans i krönikan hävdar jag att svåra spel är en sjukdom. Eftersom jag inte är anställd av Aftonbladet så sätter jag inte mina rubriker (eller mellanrubriker) själv, och i det här fallet är rubriksättaren fel ute. I tryck var rubriken en annan (Något i stil med ”Jag väljer easy”) och jag upptäckte inte att den hade bytts ut förrän i ett sent skede. Då verkade det som att debatten redan var över, och därför har jag inte brytt mig om att försöka få dem att ändra den.

Dessutom utgick jag från att folk faktiskt skulle läsa krönikan innan de började debattera den.

Det har ni inte gjort. Det kan ni inte ha gjort. Och om ni faktiskt har gjort det så kan det bara betyda att ni medvetet feltolkar den i syftet att få sätta iögonfallande rubriker, som: ”Johan Martinsson vill nu även förbjuda svåra spel (och oss)”. Detta är felaktig, sensationalistisk rubriksättning av minst lika låg kaliber som den ni kritiserar, och redan där är det svårt att ta er på allvar.

Om man faktiskt läser krönikan så borde två saker vara helt uppenbara: 1, jag pratar enbart om spel vars fokus ligger på att berätta en historia och 2, jag säger inte att svåra spel är en sjukdom, utan att spelmediets fäbless för strider och fiender och action är en (medfödd) sjukdom – en sjukdom som gör det betydligt svårare att berätta en historia med denna potentiellt fantastiska berättarform.

Läs krönikan igen! Titta på hur jag inleder den:

”Här har jag suttit och svurit åt ”Bioshock”, ”Mass effect”, ”Uncharted 2” och ”Deadly premonition”. Här har jag suttit och upplevt små glimtar av vad spel kan vara – små glimtar av varför ingen berättarform är lika spännande som den interaktiva – bara för att se dem drunkna i ett regn av kulor. ”

Krönikan handlar inte om Easy, utan om spelmakarnas uppenbara problem att berätta en historia - och hur detta uppenbarligen beror på att de tvunget ska slänga strid efter strid efter strid där inga strider borde finnas. Krönikan försöker ställa frågor – motarbetar inte det tomma, meningslösa stridandet de interaktiva historieberättarnas ambition att just berätta en historia? Finns det inte där bara för att det alltid har varit så? Finns det inte ofta där för att det är ett oerhört enkelt och inarbetat sätt att hålla spelarna sysselsatta?

Mitt förbudsivrande i texten är givetvis bara ett tankeexperiment – och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att någon skulle ta det jag säger bokstavligt. Tankeexperimentet går ut på att vi ska tänka oss vad som hade hänt om historieberättare som gör spel var begränsade till enbart fem strider. Vad hade de tvingats hitta på för att ersätta striden med? Finns det inte en möjlighet att detta hade blivit fantastiskt spännande spelmoment som fungerade bättre som narrativa element? Och de där fem striderna? Är det inte troligt att de skulle bli mer minnesvärda än hundratals slentrianstrider tillsammans?

Jag har, som sagt, spelat spel väldigt länge, och med tiden har jag insett två saker: att inget medium har så gränslös potential för historieberättande som det interaktiva (med tanke på det låter oss välja och så vidare) – och att denna potential just nu, som jag skrev i krönikan, drunknar i ett regn av kulor. Jag är så innerligt trött på att slåss när jag vet att spel skulle kunna låta mig uppleva. Jag är så innerligt trött på att behöva bli behandlad som någon som ska PRESTERA när allt jag vill är att KÄNNA.

Och det är därför krönikan också avhandlar Easy – att jag drivs mot detta halvhjärtade, stigmatiserade alternativ bara för att kunna minska tiden jag måste lägga på att strida (och därmed öka densiteten av det som jag faktiskt tycker är intressant och spännande och fantastiskt med spel).

Men ok, jag erkänner. Användandet av ordet ”Easy” var samtidigt en medveten provokation. Mest för att jag tycker att det är så fantastiskt underhållande och talande att man faktiskt kan provocera någon genom att säga att man gillar enkla spel.

Ni verkar ju på allvar försöka hävda att ni tillhör någon slags utsatt grupp här – de stackars hardcorespelarna som gillar svåra spel, blir retade av det stora stygga Aftonbladet – men modigt säger ifrån! Rebellerna!

Sanningen är faktiskt en annan. Sanningen är att hardcorespelerna är den absoluta maktfaktorn inom spelkulturens offentliga samtal. Hardcorespelarna skriver texterna, diskuterar på forumen och lämnar högljudd feedback till spelskaparna. Hardcorespelarna har tillsammans bestämt vad som är rätt och vad som är fel (att alla topp 100-listor över världens bästa spel är så parodiskt identiska med varandra är bara ett exempel på det). Hardcorespelarnas åsikt är lag.

Ni säger er tala för åsikten att ”alla ska få tycka olika om spel” – men tänk efter nu. Hur ofta läser ni hyllningar till väldigt svåra spel? Och hur ofta läser ni krönikor om att fokus på utmaningar är ett överskattat grepp som inte tar spelmediet någonstans? Vem är det som är åsiktsförtryckaren? Ni eller jag?

Jag är ledsen att behöva säga det, men jag misstänker faktiskt att det är det som får er att reagera så starkt – att någon har mage att ifrågasätta det ni har bestämt är SANNINGEN.

Ja, jag har hackat rätt mycket på hardcorespelandet i diverse texter, men det beror på att jag ser hardcorespelarna som en maktfaktor inom spelkulturen. En maktfaktor som dessutom, i min mening, har en hel del negativa effekter på vårt medium (vilket jag tror beror på att det är en mycket homogen grupp av unga, privilegierade män). Spelmediet formas av dessa människors preferenser – vilket leder till prestationskrävande spel med skev könsfördelning bland rollinnehavarna, där våld spelar en överdrivet stor roll. Detta leder automatiskt till att spelmediet stöter bort människor som inte underhålls lika mycket av detta, vilket I SIN TUR leder till ytterligare likriktning bland spelarna.

Detta är inte en bra sak.

Jag tycker att det behövs andra sorters spel och andra perspektiv i den offentliga speldebatten. Det är därför jag skriver som jag gör, och det är därför jag kommer att fortsätta skriva så, trots Bröderna Spels ilska.



Joakims respons:

Tjena Johan!

Tack för att du valt att ta dig tiden att ge respons på kritik utanför din hemma-arena.
Att du skulle bli uppmärksammad på tankegångsyttringarna som pågår här räknade jag med, att du däremot faktiskt skulle engagera dig i ett samtal som kan tänkas bli tidsödande kändes inte lika tänkbart. Att det tydligen dessutom är ett 9000-tecken långt inlägg skrivet under en s.k "rage-frenzy" enligt din twitter (http://twitter.com/#!/VMUGODZILLA), så ska du ha all heder för att du lyckas hålla hyfsad ton inlägget igenom.

Inledningsvis vill jag bara konstatera att du väljer att belysa aspekter av mina inlägg vars intentioner jag varit öppna med, vilket mer känns som tidsödande teknikaliteter för att skapa en massa av text för att underminera vår trovärdighet - vilket givetvis är en helt okej och nödvändig respons på våra "påhopp". Att jag har pysslat med uppförstoring av rubriker, likt det Aftonbladet gör, är något jag skriver rakt ut i mina inlägg. Våra formuleringars syfte har jag varit öppen med rakt igenom - en respons på en nivå som redan var satt. Jag valde således att kasta handsken hårt och brutalt för att tränga mig igenom den massröst som internet utgör och jag lyckades med mitt syfte - att nå fram och få respons. Vad du och din rubriksättare pysslar med har inte vi någonting att göra med. Så, välkommen till samtalet om dina krönikor. Som vi givetvis har läst. Att du missade en lite större debatt på Loading om just dessa var ju synd.

Det du väljer att göra är att ta en medvetet provokativ hållning gentemot två uppskattade faktorer inom spelvärlden. Den ena är svårighetsgrad, den andra är din attack på profithungriga indiespelsutvecklare som du jämnställer med Blizzard Activisions och dess företagstänk, samt den oberoende indiespelsscenens starka vurmande över nostalgidrypandes och dödligt svåra spel. Det är utgångspunkterna. Två saker med gemensamma beröringsgrunder.

Jag skulle vilja påstå att indiespelskulturen är en motreaktion på den etablerade spelutvecklingsindustrins något stela och konservativa syn på "vad som säljer". Super Meat Boy och floden av "suicide´em ups" är en reaktion på för lätt svårighetsgrad där grafik går före spelmekanik och genomtänkt bandesign. Att ett spel sedermera får en försäljningsmässigt stark framgång som därefter gör att utbudet av likartade kopior uppstår faller under ett välkänt begrepp kallad för "trend". En fullt naturlig utveckling av ett kapitalistiskt marknadssystem, men tydligen ändå något du väljer att öppet förakta trots den totala logik som ligger bakom trenden.

När jag läser dina ord är en av känslorna som övermannar mig den att du har ledsnat på ditt jobb. Att det är drygt att behöva spela igenom spel med monotont och poänglöst dödande är ingenting främmande för oss, men vi andra väljer att avstå från att spela spel med en spelmekanik och uppbyggnad vi stör oss på. Det är tydligen ingen valmöjlighet du har - men det är inte vårt fel att det inom ditt val av yrke ingår en hel drös med generiskt skit som måste utföras. Utan presterad text lyser inkomsterna med sin frånvaro. Att du då vid en av landets största megafoner helt plötsligt ger dig på oberoende spelutvecklare som i regel inte tjänar mer än några enstaka kronor på sina produkter är i mina ögon jävligt dåligt tänk.

Att du är öppen med att varit ute efter att provocera är bra, men att du sedan försöker påskriva oss upprörda känslor för att du sagt att du gillar "enkla spel" är däremot fullständigt felaktigt. Jag skiter i vad du gillar. Jag respekterar din rätt till din individuella åsikt, så jag förstår inte varför du väljer att insinuera om att vi försöker hindra dig - det är enbart du som använder dig av begrepp som "förbud" i det här samtalet. Det vi vänder oss emot är dina formuleringar, ditt tillvägagångssätt, och ditt val av plats.

Du belyser dina frågeställningar genom formuleringar som att det "tomma" och "meningslösa" stridandet utgör ett hinder för de interaktiva historieberättarnas ambition att berätta en historia. Vilket det givetvis gör om den största ambition med valt spel varit just att enbart leverera en interaktiv berättelse. Spel är, rent generellt, inte interaktiva berättelser. Spel är, rent generellt, en aktivt utövande sysselsättning med repetativa moment som grund. Att börja kasta skit på ett fenomen som utgör grunderna i givet valt spel är att fokusera på helt fel saker, eftersom syftet med produkten aldrig varit eller utgett sig för att vara något annat än just ett tv-spel. TV-spel är produkter och är som oftast ungefär exakt den skapelse spelutvecklarna strävat efter att förverkliga. Det blir ett, från ditt håll, ventilerande av frustationpå fel plats, i mitt tycke. Spel är spel, och är än så länge inte synonymt med interaktivt historieberättande. Du kastar väl inte skit på Nike för att företaget mest producerar kläder och skor, när du egentligen är ute efter matvaror? Vi snackar äpplen och päron här.

Därefter fortsätter du med ett "finns det inte där bara för att det alltid varit så?" och svaret är naturligtvis: ja, delvis är situationen som sådan. Spel är spel och är således uppbyggda som just spel och inte interaktiva filmer. Spelskaparnas syfte är oftast inte att skapa en interaktiv berättelse, så jag fattar inte alls var du uppbådar allt engagemang i från inför ett koncept du starkt ogillar, dvs hardcore gaming - och samtidigt felaktigt påstå att vi ser oss som någon utsatt "grupp av spelare som gillar svåra spel".

Vi försöker inte på något sätt ge sken av att vi tillhör någon slags utsatt grupp. Det är återigen att tillskriva oss rena felaktigheter för att du ska försöka få igenom din poäng. "Hardcorespelare som gillar svåra spel" må vara en definition som till hög grad stämmer, men jag försöker verkligen inte håva in några billiga underdogpoäng på det. Att hardcorespelarna är den starkaste maktfaktorn inom spelkulturens offentliga samtal är väl för samtliga tänkande individer ett fullständigt uppenbart påstående? Vem skulle annars skriva passionerat om spel om inte folk som brinner för just spel? Det är knappast som så att den del av mänskligheten som uppskattar Barbiedockor skulle göra det, på samma sätt som vi inte beblandar oss med deras hobby. Aktivt ointresse. Det är även en egenskap man kan tillskriva casualspelarna. Intresset för samtal finns inte, helt enkelt. Om intresset för samtal inte finns har man inga preferenser att gå efter, så du får gärna förklara för mig hur man formar ett spel efter människor som inte har några preferenser?

Du frågar hur ofta vi läser hyllningar till väldigt svåra spel och hur ofta vi läser krönikor som ser begreppet utmaning som ett överflödigt fenomen i tv-spel, och försöker samtidigt återigen insinuera om att vi försöker tysta dina åsikter. Att du ens skriver på det sättet när du på regelbunden basis publiceras hos landets största tidning är ju bara löjligt. Men, eftersom du ställer frågan är du antagligen ute efter ett svar - och svaret är givetvis att det övervägande lutar åt hyllningar åt det svåra hållet, mindre av krönikor om det motsatta. Det beror antagligen till största del på att spelarbasen uppskattar utmaningar. Du befinner
dig således i minoritet och har samtidigt förmånen att yttra ditt minoritetstänk från en av landets största megafoner - men försöker ändå samtidigt påstå att du inte har rätt att uttrycka dig eller att någon (vi) försöker begränsa din rätt? Det får ses som tämligen lågt då det inte är som att du har några problem att göra din röst hörd inför en publik på närmare 2,5 miljoner människor. Du är en del av samtalet och det är vi som inte är välkomna. Inte tvärtom som du av någon underlig anledning försöker få det till.

Du verkar försvåra din tillvaro mer än nödvändigt med fullständigt omotiverade och uppenbarligen paranoida tankegångar om vårat syfte. Återigen - det är du som talar om förbud, inte vi. Det är med ditt tänk och dina krönikor man skapar ett polariserat debattklimat. Att du även samtidigt väljer att blanda in den säkert tio år gamla genusdebatten är bara tröttsamt. Sex säljer. Sex kommer aldrig sluta sälja. Ingenting kan förändra den verkligheten (om vi nu inte ska börja snacka om förbud...). Att det tillverkas prestationskrävande spel med skev könsfördelning är för att det är vad marknaden efterfrågar. Att det enligt dig, i din förvirrade retorik, är något negativt som leder till ytterligare likriktning kan jag verkligen inte hålla med om, då du samtidigt väljer att uttrycka dig negativt om den etablerade spelscenens motpol - dvs indiespelsutvecklarna. Du ogillar i princip båda "sidorna" inom spelutvecklingen. Det ena är ute efter total profit och levererar produkter med förväntan om att maximera inkomster - således skapar man spel som har en marknad. Vilket företag skulle plöja ner stora summor kapital i något man vet inte hyser någon större efterfrågan?Den andra sidan är ute efter uppmärksamhet och även pengar för att kunna finansiera sina spel. Här är strävan efter framgång total - ett framgångsrecept kan leda till ett otal framtida inkarnationer, må det vara på det berättande hållet eller det prestationskrävande.

Låt tiden ha sin gång. Ditt drömmedium i form av totala interaktiva berättelser lär vara en realitet inom vår livstid. Att man inte delar din dröm är ingenting man som spelälskare ska behöva få upptryckt i ansiktet då ditt tänk i mina ögon skapar större likriktning än vad storföretagens vinstmaximeringsstrategi utgör.