Inte nog med att han passar på att informera oss om att han ogillar svåra spel, han avslöjar sig även som icke-trovärdig. Att skriva för Aftonbladet och samtidigt klanka ner på profithungriga indiespelsutvecklare rimmar riktigt illa i mina öron med tanke på deras tabloidjournalistik. Men...

Han har uppenbarligen även fått för sig att starta något slags korståg mot oss som uppskattar en svårighetsgrad som kräver lite skicklighet och har det som en återkommande faktor i spelsmaken. Inget fel med att ogilla svåra spel - vissa vill ju bara glida igenom sitt liv och sina upplevelser, utan uns av utmaning. Men, av någon anledning har han valt att lägga tonvikt på Super Meat Boy och senaste tidens indiescen överlag. Det börjar med en recension med tre plus av fem möjliga för nyss nämnda spel. Jag ser inget fel i själva betygssättningen och förstår hans resonemang, eftersom han, som han själv skriver (i nedanstående inlägg samt i recensionen) ogillar utmaningar.




Själv gav jag Super Meat Boy 9/10 i en videorecension och klassificerar det som bästa plattformshopparen under 2000-talet. Det är fullständigt fritt fram för den som skiter ur sig recensionen att sätta betyget. Spelupplevelser är subjektiva upplevelser skapad i och av ett associationsmönster baserade på tidigare erfarenheter, upplevelser och känslor som uteslutande existerar hos en enskild individ.

Att Johan Martinsson, som han själv uttrycker det, inte ser: "charmen i hardcorespelandet, att nöta samma svinsvåra utmaning tills man överkommer den, att jämföra highscores på leaderboards" bör däremot klassificeras som hans problem och inte resten av spelvärldens. Att han använder det som en motivering i sin recension är hur lugnt som helst, det som känns lite mer unket är att han igår skrev tvärt emot sig själv i hans svamlande inlägg om hur indieutvecklarna bara är ute efter att profitera. Där skriver han att han förstår vad som är roligt med Super Meat Boy. Exakt vad som är roligt med Super Meat Boy skriver han inte - men eftersom han inte förstår charmen med utmaningar, måste det vara något abstrakt men ändå konkret, som t.ex att spelet har bra kontroll och bra bandesign.

Nej! Det är inte kontrollen som gör spelet roligt. Det är inte banorna. Det är kombinationen av sinnesjuka, snillrika, torterandes utmaningar baserad på bra nivådesign och bra kontroll som är vad som är roligt med Super Meat Boy. Hur kan Johan ena stunden helt avskriva allt som ger spelet dess värde (dess utmaning), för att sedan ljuga om att han förstår vad som är roligt med det? Nej, han förstår inte. Om Johan har inbillat sig att han förstår så har han uppenbarligen haft otur med att förstå innebörden av just ordet förstå.

För att inte slösa mitt egna liv för mycket i ett orerande om allt som inte stämmer här så vill jag avrunda det hela med att konstatera att den här "artikeln" (debattinlägget? skräpet?) inte är ett sätt för honom att skapa debatt - det här är bara ett sätt för Johan att kasta skit på någonting han inte klarar av, någonting han inte förstår, på grund av hans egna brist på vilja och tålamod. Någonstans innerst inne kanske han har goda intentioner, men just nu kastar han bara skit.

Johan borde lära av sin kollega Alfred Holmgren. Fightingspels-älskare förstår det där med utmaningar. Men... att ha vinnarskalle är måhända ingenting man kan lära sig?

Resten av hans inlägg om indiespelen är bara svammel från en människa som inte förstår varken trender, mode, mänskliga drifter, nostalgi eller marknadsekonomi. Johan Martinsson borde inse att han inte lever i någon idealiserad drömvärld. Här är alla rovkapitalister, det är bara graden som varierar.