Man mot man. Gladiator mot gladiator. Kämpe mot kämpe. Ryu mot Ken....

Jag är inget fan av fightinggenren. Visst man lirade lite Street Fighter 2 när det begav sig men det intresset var inte så stort eftersom en lillebror ägde Snes och spelet och man blev totalt ägd i spelet av honom och efter det blev han totalt ägd av mig IRL (han fick brutalt med stryk). Inte konstigt kanske att intresset var och är lite svagt för den här typen av spel.

Var ju inte så heller att jag undvek fightingliren. I arkadhallarna blev det en del Samurai Shodown, Virtua Fighter, Tekken, Mortal Kombat m.m. Blev ju även ett köp av Tekken 3 när det begavs sig till PS1. Jag var jag väl helt okey i det spelet om man jämfördes i sin vänskapskrets.

Förra året den 20:e Februari så släpptes Street Fighter 4. Jag köpte det för att lira och kanske komma och krossa min lillebror. Lite payback efter nästan 18 års förnedring. Förnedrad är just det jag blivit. Till hans belåtenhet...det aset.

Jag spelade lite Street Fighter 4 mot datorn och jag tyckte att hela spelmekaniken var konstig och underlig. Jag kände mig värdelös och ovän med kontrollen trots en lång spelerfarenhet i övrigt. Jag tog avstånd och kritiserade spelet att inte vara anpassat för alla utan bara för hardcore fightingspelarna. Min broder älskade det och kärleksförklarade spelet. Jag däremot hatade det och avskydde det.

Nu för ett tag sen så införskaffade jag då Super Street Fighter 4. Jag hade endast 1 syfte med det här inköpet och det var att spela in repriser ifrån min lillebror och hans skånska vänner i Skånska Street Fighter Sällskapet. Efter att ha sett en hel del repriser och snackat lite SSFIV med broder så bröjade jag få ett litet intresse för själva spelet. Och nu när då GonZa har haft lite framgångar på dreamhack så tänkte jag att nu ska jag sätta mig in i spelsystemet.

 

 

In i training och hitta en karaktär som man kan börja lära sig lite med och sen pröva lyckan i Xbox live. Fastnade för Vega efter typ 10 olika karaktärer som jag prövade. Det var mest snabbheten och räckvidden som fällde avgörandet. Lärde mig ultran och charge combon och kände mig redo att få pisk över live. Men återigen så fick jag inse över hur elakt Capcom har gjort online delen. Att jag som total nybörjare med 0 i poäng skall få möta folk som har 3500 och uppåt. Visst man kan säga att det är så man lär sig och sådant skit. För att bli bra behöver man möta bra motståndare. Men ändå en kille som är helt grön skall möta någon som säkert lagt ner över 100+ timmar på att spela onlinematcher mot 1 som inte ens kan karaktären och stridssystemet ordentligt. Frågan som dök upp efter den 10:e killen som var C+ rankad var varför? Varför gör man det så svårt för nya spelare att komma in i spelet? Varför gör man ett system som tillåter detta? Det enda som sker är att dom sämre spelarna inte får chansen att möta folk som är i deras egen skicklighet och väljer då efter det att inte spela spelet något mer. Var det det man ville uppnå? Visst jag kan inte heller vara konstruktiv i min kritik för jag har ingen annan ide hur man hade kunnat lösa det här på.

 

Men nu har jag hunnit spela runt 70 matcher online och fått möta lite folk i min egen klass. Och jag förstår charmen med spelet. Att vinna en tajt och jämn match är väldigt givande, man blir upprymd på ett positivt sätt. Så här efter mitt val av karaktär så har jag läst att Vega är en av dom sämre karaktärerna i spelet, men det spelar ingen roll för man kan bli bra på allt. Än så länge har spelet inte uppnått något mer än okey status hos mig....än

 

Fight!!!

 

 

Läs även: En Street Fighters bekännelser

 

/Emil